religion

En hiss till Jesus!

Therese av Jesusbarnet beskriver så tydligt och enkelt, det jag själv känner:

“Ni vet, moder, att jag alltid har önskat bli helig, men när jag jämfört mig med helgonen har jag alltid konstaterat att det är samma skillnad mellan dem och mig som mellan ett skyhögt berg och ett sandkorn som man trampar under fötterna. Men jag förlorade inte modet utan tänkte: Gud skulle aldrig inge oss önskningar som inte kan förverkligas, och då kan jag trots min ringhet eftersträva helighet. Att göra mig större är omöjligt, jag måste finna mig i att vara sådan jag är med alla mina brister. Men jag skall söka ut ett sätt att komma till himlen på en liten rak, kort väg, en alldeles ny liten väg. 

Vi lever i ett uppfinningarnas tidevarv. Nu behöver man inte längre gå uppför trappor, hos de rika har de ersatts med en hiss. Jag skulle också vilja finna en hiss, som bar mig upp till Jesus, ty jag är för liten för att gå uppför fullkomlighetens branta trappa. Därför sökte jag i de heliga skrifterna efter anvisningar om den önskade hissen och fann dessa ord av den eviga Visheten: ‘Den som är HELT LITEN må komma hit.’ Då kom jag, ty jag anade att jag funnit vad jag sökte, men jag ville också veta, min Gud, vad du skulle göra för de helt små som följde din kallelse, och fortsatte mitt sökande och se här vad jag fann: ‘Såsom en moder tröstar sitt barn så skall jag trösta eder; jag skall bära eder på armen och gunga eder på mitt knä!’ Å, aldrig har innerligare eller skönare ord fångat min själ: hissen, som skall bära mig upp till himlen, är dina armar, Jesus! Fördenskull behöver jag inte bli större, tvärtom måste jag ständigt förbli liten, ja, bli allt mindre.” 

(Ur Självbiografiska skrifter, Karmeliterna 1994)

Är det inte UNDERBART att det finns en HISS till Jesus?

Helige Josémaria Escrivá – 40 år sedan att det populäre helgonet dog

Idag är det exakt som den helige Josémaria Escrivá, Opus Deis grundare, plötsligt och oväntat avled i Rom. Då hade han ägnat sitt liv åt att visa hur man lever ett heligt liv, även till vardags.

Hinduismens och Buddhismens verkliga ansikte

Jag har alltid tyckt att Hinduismen och Buddhismen har haft oförtjänt bra rykte i Sverige och övriga Västvärlden. I grunden är detta obehagliga religioner som står långt från västerländskt tänkande.

Per Ewert skriver om detta i en intressant artikel i Världen Idag. Han tar upp kärnan i Buddhismen och Hinduismen och konstaterar att dessa religioner har olika innehåll i öst och väst. I den västerländska versionen har det svåra och jobbiga skalats bort och det som finns kvar är bara det som människor i väst ser som något positivt – till exempel en positiv människosyn och tron på återfödelse. När det gäller Hinduismen ligger nog kommersiella krafter bakom detta och vad gäller Buddhismen verkar det ha varit en medveten strategi från Dalai Lamais sida att tona ner Buddhas lära och bl.a. självförnekelse.

Per Ewert avslutar med att konstatera:

“Grunden till dessa världsbilder är nämligen likartad: ingen personlig Gud finns, människan är enbart en kombination av arv och miljö som tillfälligt flammar upp utan att någon någonsin tänkt något med vår existens. Genom att avvisa en personlig Gud har människan därmed också tagit avstånd från alla inslag som medföljer gudstron. Det finns inte längre något objektivt människovärde, inget syfte eller mening med människans existens, inga verkliga moraliska värden eller något framtidshopp efter döden. Sådan är hinduismens och buddhismens verkliga kärna.” 

Ganska mörka och dystra religioner, med andra ord.

För den som vill veta mer om vad de här österländska irrlärorna står för rekommenderar jag Gertrud Storsjös bok Buddha eller Kristus

Patrik Öbrink

 

By |October 22nd, 2013|religion|0 Comments|