kulturpolitik

Därför finns det ingen borgerlig kulturpolitik

Fram till slutet av 1960-talet fanns det konsensus mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna om värdet av klassisk bildning som grunden i såväl utbildning som kultur. Sedan kom Olof Palme och sossarna anammade kulturrelativismen. Palme lierade sig medvetet med personerna i 68-vänstern för att ta kontroll över kulturen. De placerades på strategiska platser inom kulturlivet, bl.a. på nystartade TV2. De borgerliga partierna stödde detta skifte inom kulturpolitiken, men vaknade sedan upp och reagerade. Men istället för att göra det naturliga – gå tillbaka till den traditionella kulturkonservatismen – reagerade de på ett annat sätt: De började vurma för masskulturen. Sedan dess har de borgerliga partierna egentligen inte haft någon kulturpolitik. Tanken är att marknaden ska sköta kulturen. Men marknaden är dålig på att göra det. 
 
Kulturen är extremt sårbar för såväl marknadskrafter som politisk styrning. Om allt överlämnas åt endera får vi det som vi idag upplever i kulturlivet: massproducerad populärkultur och självförverkligandelitteratur för massorna; exhibitionistisk chockkonst och självdestruktiv akademisk teoriutvikning för fåtalet. Varken utopisk politik eller marknadskrafterna ensamma är kapabla att sköta kulturen. 
 
Kultur och kulturella uttryck ett egenvärde. Den fyller ingen ideologisk eller instrumentell funktion.

Greve Magnus Stenbock om den moderna konsten

“Även i Västerlandet har, som nämnts, skönheten varit ett huvudmål och ett huvudvillkor, då det gällt att skapa mästerverk inom “de sköna konsterna”.

Det är först genom de omkring senaste sekelskiftet uppkomna, revolutionerande konstriktningarna, expressionismen, kubismen, futurismen m.m. m.m. som man frångått denna regel, och – om icke alltid medvetet eftersträvat – dock ofta underlåtit, att undvika det fula.

Dessa riktningar inom måleriet hava brutit med hävdvunna normer och regler för ett konstverks uppbyggande. De hava satt sig över den goda smaken. De hava, i reaktion mot den renodlade naturalismen, helt frångått tanken på att låta likheten med verkligheten spelas någon roll. 

De hava också ej sällan frångått många av de gamla reglerna om komposition, balans och harmoni vid fördelningen av skuggor och dagrar. De hava slutligen frångått hävdvunna regler om färgernas harmoni. De blanda istället med förkärlek färger, som skrika och svära tillsammans och bilda disharmoniska ackord.

Om man inför en tavla av t.ex. Lionardo da Vinci, Perugino, Rafael, Giorgione, Jacob von Ruisdael, Nicolas Maes, Ver Meer van DElft, Willem van de Velde, Rachel Ruysch, Chardin, Millet, Per Wickenberg, Gustaf Rydberg, Carl Larsson eller prins Eugen känner sig hava blivit andligen rikare, kommit närmare källor, som giva ett positivt tillskott till livskänslan, uppnått kontakten med stämningar och känslor, som höjer ens väsen över dess vardagliga nivå, som renar själen och påminner den om något högre – blir intrycket inför en modern tavla i bästa fall helt likgiltigt, men oftast rent motbjudande, ibland rent av så kusligt och otäckt att intrycket kan göra en skada en längre tid. Det vilar något kvavt, unket och osunt över många av de moderna konstverken. Man får ett intryck av, att de icke äro tillkomna under en ädel själs kamp med uttrycksmedlen, utan ofta nog får man en känsla att tavlan är tillkommen såsom resultat av en sjuk hjärnas fantasier eller uti ett giftpåverkat rustillstånd.

Det är ganska symptomatiskt, att sinnessjuka konstnärers verk numera icke negligeras, utan rent av ofta av konskritiken upphöjds till jämbredd med det förnämsta (så med Josephsons senare verk, så med Hill).

Symptomatiskt är också att “apkonst” (d.v.s. schimpansers tavlor) numera inte bara väcker intresse hos djurspykologer utan förekommer på utställningar och recenseras med andakt av konstkritikerna.”

Greve Magnus Stenbock i boken “Tankar och synpunkter i några av tidens frågor, 4:e uppl. 1984.

En konservativ kulturpolitik?

Kristna Värdepartiet behöver en genomtänkt kulturpolitik, så just nu funderar jag på hur en konservativ kulturpolitik skulle kunna utformas. Det har ju inte funnits en sådan på många år, då de borgerliga partierna väl egentligen inte haft någon uttänkt kulturpolitik eller velat lämna över till marknadskrafterna att utforma kulturlivet. Men det är ju inte en konservativ kulturpolitik. Jag återkommer i detta ärende.