konservatism

Därför finns det ingen borgerlig kulturpolitik

Fram till slutet av 1960-talet fanns det konsensus mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna om värdet av klassisk bildning som grunden i såväl utbildning som kultur. Sedan kom Olof Palme och sossarna anammade kulturrelativismen. Palme lierade sig medvetet med personerna i 68-vänstern för att ta kontroll över kulturen. De placerades på strategiska platser inom kulturlivet, bl.a. på nystartade TV2. De borgerliga partierna stödde detta skifte inom kulturpolitiken, men vaknade sedan upp och reagerade. Men istället för att göra det naturliga – gå tillbaka till den traditionella kulturkonservatismen – reagerade de på ett annat sätt: De började vurma för masskulturen. Sedan dess har de borgerliga partierna egentligen inte haft någon kulturpolitik. Tanken är att marknaden ska sköta kulturen. Men marknaden är dålig på att göra det. 
 
Kulturen är extremt sårbar för såväl marknadskrafter som politisk styrning. Om allt överlämnas åt endera får vi det som vi idag upplever i kulturlivet: massproducerad populärkultur och självförverkligandelitteratur för massorna; exhibitionistisk chockkonst och självdestruktiv akademisk teoriutvikning för fåtalet. Varken utopisk politik eller marknadskrafterna ensamma är kapabla att sköta kulturen. 
 
Kultur och kulturella uttryck ett egenvärde. Den fyller ingen ideologisk eller instrumentell funktion.

Elever som en förmån för kunskapen

En av vår tids största tänkare, Roger Scruton, menar att syftet med utbildning inte är att den ska gynna studenterna utan att tradera kunskap från en generation till en annan. Han skriver:

“En av vår tids djupast rotade fördomar är att undervisningens syfte är att gynna dem som får den. Det vi lär ut i skolan , vilka ämnen vi väljer att undervisa i på universiteten och pedagogiken underkastas alla en övergripande testfråga: Vad får ungarna ut av det? Och denna fråga ger snabbt vika för en annan, som har ännu skadligare verkan men inte är mindre övertygande i pedagogers tänkande: Är det relevant? Och med “relevant” menas alltid ‘relevant för ungarna själva’. Ur dessa vidskepligheter har sedan växt alla de misslyckade metoder som dominerat vårt undervisningssystem: utbredningen av flyktiga ämnen, undvikandet av svårigheter, undervisningsmetoder som försöker att upprätthålla intresse till varje pris – också till priset av kunskap. [—] Vidskepligheten som jag nämnde är i viss mån sanningens motsats. Riktiga lärare erbjuder inte kunskap som en förmån till sina elever,; de behandlar sina elever som en förmån för kunskapen. Självklart älskar de sina elever, men de älskar kunskapen ännu högre. Och deras övergripande ambition är att föra den kunskapen vidare genom att plantera den i hjärnor som kommer att leva längre än deras egna. Deras metoder är inte ‘barncentrerade’ utan “kunskapscentrerade’, och ämnet står i fokus för deras uppmärksamhet snarare än sådana saker som kanske gör ämnet ‘relevant’ i sammanhang som inte har någon intellektuell betydelse.”

(Ur “Kultur räknas“, Atlantis/Axess 2009)

När jag tänker tillbaka på mina skolår slår det mig att de lärare som var bäst hade just det synsätt som Scruton förespråkar. För dem var överförandet av kunskap det viktigaste och om den kunskapen bara fastnade hos en elev per årgång så var de nöjda med det. Det är cirka 40 elever under ett yrkesliv – det räcker långt …

Sven Stolpe

Vi saknar en kulturpersonlighet av Sven Stolpes dignitet i dagens Sverige.

En konservativ kulturpolitik?

Kristna Värdepartiet behöver en genomtänkt kulturpolitik, så just nu funderar jag på hur en konservativ kulturpolitik skulle kunna utformas. Det har ju inte funnits en sådan på många år, då de borgerliga partierna väl egentligen inte haft någon uttänkt kulturpolitik eller velat lämna över till marknadskrafterna att utforma kulturlivet. Men det är ju inte en konservativ kulturpolitik. Jag återkommer i detta ärende.