En av vår tids största tänkare, Roger Scruton, menar att syftet med utbildning inte är att den ska gynna studenterna utan att tradera kunskap från en generation till en annan. Han skriver:

“En av vår tids djupast rotade fördomar är att undervisningens syfte är att gynna dem som får den. Det vi lär ut i skolan , vilka ämnen vi väljer att undervisa i på universiteten och pedagogiken underkastas alla en övergripande testfråga: Vad får ungarna ut av det? Och denna fråga ger snabbt vika för en annan, som har ännu skadligare verkan men inte är mindre övertygande i pedagogers tänkande: Är det relevant? Och med “relevant” menas alltid ‘relevant för ungarna själva’. Ur dessa vidskepligheter har sedan växt alla de misslyckade metoder som dominerat vårt undervisningssystem: utbredningen av flyktiga ämnen, undvikandet av svårigheter, undervisningsmetoder som försöker att upprätthålla intresse till varje pris – också till priset av kunskap. [—] Vidskepligheten som jag nämnde är i viss mån sanningens motsats. Riktiga lärare erbjuder inte kunskap som en förmån till sina elever,; de behandlar sina elever som en förmån för kunskapen. Självklart älskar de sina elever, men de älskar kunskapen ännu högre. Och deras övergripande ambition är att föra den kunskapen vidare genom att plantera den i hjärnor som kommer att leva längre än deras egna. Deras metoder är inte ‘barncentrerade’ utan “kunskapscentrerade’, och ämnet står i fokus för deras uppmärksamhet snarare än sådana saker som kanske gör ämnet ‘relevant’ i sammanhang som inte har någon intellektuell betydelse.”

(Ur “Kultur räknas“, Atlantis/Axess 2009)

När jag tänker tillbaka på mina skolår slår det mig att de lärare som var bäst hade just det synsätt som Scruton förespråkar. För dem var överförandet av kunskap det viktigaste och om den kunskapen bara fastnade hos en elev per årgång så var de nöjda med det. Det är cirka 40 elever under ett yrkesliv – det räcker långt …