Fram till slutet av 1960-talet fanns det konsensus mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna om värdet av klassisk bildning som grunden i såväl utbildning som kultur. Sedan kom Olof Palme och sossarna anammade kulturrelativismen. Palme lierade sig medvetet med personerna i 68-vänstern för att ta kontroll över kulturen. De placerades på strategiska platser inom kulturlivet, bl.a. på nystartade TV2. De borgerliga partierna stödde detta skifte inom kulturpolitiken, men vaknade sedan upp och reagerade. Men istället för att göra det naturliga – gå tillbaka till den traditionella kulturkonservatismen – reagerade de på ett annat sätt: De började vurma för masskulturen. Sedan dess har de borgerliga partierna egentligen inte haft någon kulturpolitik. Tanken är att marknaden ska sköta kulturen. Men marknaden är dålig på att göra det. 
 
Kulturen är extremt sårbar för såväl marknadskrafter som politisk styrning. Om allt överlämnas åt endera får vi det som vi idag upplever i kulturlivet: massproducerad populärkultur och självförverkligandelitteratur för massorna; exhibitionistisk chockkonst och självdestruktiv akademisk teoriutvikning för fåtalet. Varken utopisk politik eller marknadskrafterna ensamma är kapabla att sköta kulturen. 
 
Kultur och kulturella uttryck ett egenvärde. Den fyller ingen ideologisk eller instrumentell funktion.