“Även i Västerlandet har, som nämnts, skönheten varit ett huvudmål och ett huvudvillkor, då det gällt att skapa mästerverk inom “de sköna konsterna”.

Det är först genom de omkring senaste sekelskiftet uppkomna, revolutionerande konstriktningarna, expressionismen, kubismen, futurismen m.m. m.m. som man frångått denna regel, och – om icke alltid medvetet eftersträvat – dock ofta underlåtit, att undvika det fula.

Dessa riktningar inom måleriet hava brutit med hävdvunna normer och regler för ett konstverks uppbyggande. De hava satt sig över den goda smaken. De hava, i reaktion mot den renodlade naturalismen, helt frångått tanken på att låta likheten med verkligheten spelas någon roll. 

De hava också ej sällan frångått många av de gamla reglerna om komposition, balans och harmoni vid fördelningen av skuggor och dagrar. De hava slutligen frångått hävdvunna regler om färgernas harmoni. De blanda istället med förkärlek färger, som skrika och svära tillsammans och bilda disharmoniska ackord.

Om man inför en tavla av t.ex. Lionardo da Vinci, Perugino, Rafael, Giorgione, Jacob von Ruisdael, Nicolas Maes, Ver Meer van DElft, Willem van de Velde, Rachel Ruysch, Chardin, Millet, Per Wickenberg, Gustaf Rydberg, Carl Larsson eller prins Eugen känner sig hava blivit andligen rikare, kommit närmare källor, som giva ett positivt tillskott till livskänslan, uppnått kontakten med stämningar och känslor, som höjer ens väsen över dess vardagliga nivå, som renar själen och påminner den om något högre – blir intrycket inför en modern tavla i bästa fall helt likgiltigt, men oftast rent motbjudande, ibland rent av så kusligt och otäckt att intrycket kan göra en skada en längre tid. Det vilar något kvavt, unket och osunt över många av de moderna konstverken. Man får ett intryck av, att de icke äro tillkomna under en ädel själs kamp med uttrycksmedlen, utan ofta nog får man en känsla att tavlan är tillkommen såsom resultat av en sjuk hjärnas fantasier eller uti ett giftpåverkat rustillstånd.

Det är ganska symptomatiskt, att sinnessjuka konstnärers verk numera icke negligeras, utan rent av ofta av konskritiken upphöjds till jämbredd med det förnämsta (så med Josephsons senare verk, så med Hill).

Symptomatiskt är också att “apkonst” (d.v.s. schimpansers tavlor) numera inte bara väcker intresse hos djurspykologer utan förekommer på utställningar och recenseras med andakt av konstkritikerna.”

Greve Magnus Stenbock i boken “Tankar och synpunkter i några av tidens frågor, 4:e uppl. 1984.