Therese av Jesusbarnet beskriver så tydligt och enkelt, det jag själv känner:

“Ni vet, moder, att jag alltid har önskat bli helig, men när jag jämfört mig med helgonen har jag alltid konstaterat att det är samma skillnad mellan dem och mig som mellan ett skyhögt berg och ett sandkorn som man trampar under fötterna. Men jag förlorade inte modet utan tänkte: Gud skulle aldrig inge oss önskningar som inte kan förverkligas, och då kan jag trots min ringhet eftersträva helighet. Att göra mig större är omöjligt, jag måste finna mig i att vara sådan jag är med alla mina brister. Men jag skall söka ut ett sätt att komma till himlen på en liten rak, kort väg, en alldeles ny liten väg. 

Vi lever i ett uppfinningarnas tidevarv. Nu behöver man inte längre gå uppför trappor, hos de rika har de ersatts med en hiss. Jag skulle också vilja finna en hiss, som bar mig upp till Jesus, ty jag är för liten för att gå uppför fullkomlighetens branta trappa. Därför sökte jag i de heliga skrifterna efter anvisningar om den önskade hissen och fann dessa ord av den eviga Visheten: ‘Den som är HELT LITEN må komma hit.’ Då kom jag, ty jag anade att jag funnit vad jag sökte, men jag ville också veta, min Gud, vad du skulle göra för de helt små som följde din kallelse, och fortsatte mitt sökande och se här vad jag fann: ‘Såsom en moder tröstar sitt barn så skall jag trösta eder; jag skall bära eder på armen och gunga eder på mitt knä!’ Å, aldrig har innerligare eller skönare ord fångat min själ: hissen, som skall bära mig upp till himlen, är dina armar, Jesus! Fördenskull behöver jag inte bli större, tvärtom måste jag ständigt förbli liten, ja, bli allt mindre.” 

(Ur Självbiografiska skrifter, Karmeliterna 1994)

Är det inte UNDERBART att det finns en HISS till Jesus?