I dagens Dagen finns en intressant och viktig debattartikel av prästen Boris Salo, Förväxla inte kärlek och förälskelse, som tar upp en av mina käpphästar. Förvirringen kring dessa två begrepp och myten om att kärleken är en känsla ligger bakom miljontals misslyckade förhållande, sårande otrohetsaffärer och upprivande skilsmässor. Denna förvirring finns också bland kristna. Därför är det angeläget att precis som Salo ta upp dessa frågor. Salo skriver:

“Om de yttre betingelserna är goda så kan vem som helt bli förälskad. Den amerikanska neuropsykiatern Louann Brizendine konstaterar att förälskelsen dämpar hjärnans varningssystem. Förälskelsen är blind. Man fungerar som en drogberoende och beroendet varar sex till åtta månader. Men vi är inte utelämnade åt förälskelsekänslor. Vi kan, som Micke Gunnardo skrev, avgöra om vi vill följa dem eller inte.

Och samtidigt, tack och lov att förälskelsen finns! Men förälskelsen är som ordet så fint säger, en för-älskelse. Den är bara ett förstadium till något djupare. Kärlek har inom hjärnforskningen lokaliserats till den främre delen av pannloben där vår vilja finns. Sådana saker som empati, omsorg, engagemang, ömhet och prioritering är något vi kan bestämma oss för. Vi kan alltså välja att älska en medmänniska eller inte.”

Precis så är det. Hoppas att någon lyssnar.