Var finns de stora personligheterna idag?

Finns det några stora och originella personligheter som Sten Broman och Sven Stolpe idag? Var håller de i så fall hus?

Därför finns det ingen borgerlig kulturpolitik

Fram till slutet av 1960-talet fanns det konsensus mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna om värdet av klassisk bildning som grunden i såväl utbildning som kultur. Sedan kom Olof Palme och sossarna anammade kulturrelativismen. Palme lierade sig medvetet med personerna i 68-vänstern för att ta kontroll över kulturen. De placerades på strategiska platser inom kulturlivet, bl.a. på nystartade TV2. De borgerliga partierna stödde detta skifte inom kulturpolitiken, men vaknade sedan upp och reagerade. Men istället för att göra det naturliga – gå tillbaka till den traditionella kulturkonservatismen – reagerade de på ett annat sätt: De började vurma för masskulturen. Sedan dess har de borgerliga partierna egentligen inte haft någon kulturpolitik. Tanken är att marknaden ska sköta kulturen. Men marknaden är dålig på att göra det. 
 
Kulturen är extremt sårbar för såväl marknadskrafter som politisk styrning. Om allt överlämnas åt endera får vi det som vi idag upplever i kulturlivet: massproducerad populärkultur och självförverkligandelitteratur för massorna; exhibitionistisk chockkonst och självdestruktiv akademisk teoriutvikning för fåtalet. Varken utopisk politik eller marknadskrafterna ensamma är kapabla att sköta kulturen. 
 
Kultur och kulturella uttryck ett egenvärde. Den fyller ingen ideologisk eller instrumentell funktion.

Elever som en förmån för kunskapen

En av vår tids största tänkare, Roger Scruton, menar att syftet med utbildning inte är att den ska gynna studenterna utan att tradera kunskap från en generation till en annan. Han skriver:

“En av vår tids djupast rotade fördomar är att undervisningens syfte är att gynna dem som får den. Det vi lär ut i skolan , vilka ämnen vi väljer att undervisa i på universiteten och pedagogiken underkastas alla en övergripande testfråga: Vad får ungarna ut av det? Och denna fråga ger snabbt vika för en annan, som har ännu skadligare verkan men inte är mindre övertygande i pedagogers tänkande: Är det relevant? Och med “relevant” menas alltid ‘relevant för ungarna själva’. Ur dessa vidskepligheter har sedan växt alla de misslyckade metoder som dominerat vårt undervisningssystem: utbredningen av flyktiga ämnen, undvikandet av svårigheter, undervisningsmetoder som försöker att upprätthålla intresse till varje pris – också till priset av kunskap. [—] Vidskepligheten som jag nämnde är i viss mån sanningens motsats. Riktiga lärare erbjuder inte kunskap som en förmån till sina elever,; de behandlar sina elever som en förmån för kunskapen. Självklart älskar de sina elever, men de älskar kunskapen ännu högre. Och deras övergripande ambition är att föra den kunskapen vidare genom att plantera den i hjärnor som kommer att leva längre än deras egna. Deras metoder är inte ‘barncentrerade’ utan “kunskapscentrerade’, och ämnet står i fokus för deras uppmärksamhet snarare än sådana saker som kanske gör ämnet ‘relevant’ i sammanhang som inte har någon intellektuell betydelse.”

(Ur “Kultur räknas“, Atlantis/Axess 2009)

När jag tänker tillbaka på mina skolår slår det mig att de lärare som var bäst hade just det synsätt som Scruton förespråkar. För dem var överförandet av kunskap det viktigaste och om den kunskapen bara fastnade hos en elev per årgång så var de nöjda med det. Det är cirka 40 elever under ett yrkesliv – det räcker långt …

Vår kunskapsföraktande tid

“Rent generellt vore det trevligt om genuina sakkunskaper värderades högre. Vi lever i en ganska anti-intellektuell tid. Av just det skälet har jag aldrig förstått mig på politik. Hur kan man vara utbildningsminister ena veckan och socialminister veckan därpå.”

– Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, till Dagens Industri.

By |September 24th, 2015|Övrigt, politik|0 Comments|

Ulf och Birgitta Ekman om resan hem till Rom i EWTN

Greve Magnus Stenbock om den moderna konsten

“Även i Västerlandet har, som nämnts, skönheten varit ett huvudmål och ett huvudvillkor, då det gällt att skapa mästerverk inom “de sköna konsterna”.

Det är först genom de omkring senaste sekelskiftet uppkomna, revolutionerande konstriktningarna, expressionismen, kubismen, futurismen m.m. m.m. som man frångått denna regel, och – om icke alltid medvetet eftersträvat – dock ofta underlåtit, att undvika det fula.

Dessa riktningar inom måleriet hava brutit med hävdvunna normer och regler för ett konstverks uppbyggande. De hava satt sig över den goda smaken. De hava, i reaktion mot den renodlade naturalismen, helt frångått tanken på att låta likheten med verkligheten spelas någon roll. 

De hava också ej sällan frångått många av de gamla reglerna om komposition, balans och harmoni vid fördelningen av skuggor och dagrar. De hava slutligen frångått hävdvunna regler om färgernas harmoni. De blanda istället med förkärlek färger, som skrika och svära tillsammans och bilda disharmoniska ackord.

Om man inför en tavla av t.ex. Lionardo da Vinci, Perugino, Rafael, Giorgione, Jacob von Ruisdael, Nicolas Maes, Ver Meer van DElft, Willem van de Velde, Rachel Ruysch, Chardin, Millet, Per Wickenberg, Gustaf Rydberg, Carl Larsson eller prins Eugen känner sig hava blivit andligen rikare, kommit närmare källor, som giva ett positivt tillskott till livskänslan, uppnått kontakten med stämningar och känslor, som höjer ens väsen över dess vardagliga nivå, som renar själen och påminner den om något högre – blir intrycket inför en modern tavla i bästa fall helt likgiltigt, men oftast rent motbjudande, ibland rent av så kusligt och otäckt att intrycket kan göra en skada en längre tid. Det vilar något kvavt, unket och osunt över många av de moderna konstverken. Man får ett intryck av, att de icke äro tillkomna under en ädel själs kamp med uttrycksmedlen, utan ofta nog får man en känsla att tavlan är tillkommen såsom resultat av en sjuk hjärnas fantasier eller uti ett giftpåverkat rustillstånd.

Det är ganska symptomatiskt, att sinnessjuka konstnärers verk numera icke negligeras, utan rent av ofta av konskritiken upphöjds till jämbredd med det förnämsta (så med Josephsons senare verk, så med Hill).

Symptomatiskt är också att “apkonst” (d.v.s. schimpansers tavlor) numera inte bara väcker intresse hos djurspykologer utan förekommer på utställningar och recenseras med andakt av konstkritikerna.”

Greve Magnus Stenbock i boken “Tankar och synpunkter i några av tidens frågor, 4:e uppl. 1984.

En hiss till Jesus!

Therese av Jesusbarnet beskriver så tydligt och enkelt, det jag själv känner:

“Ni vet, moder, att jag alltid har önskat bli helig, men när jag jämfört mig med helgonen har jag alltid konstaterat att det är samma skillnad mellan dem och mig som mellan ett skyhögt berg och ett sandkorn som man trampar under fötterna. Men jag förlorade inte modet utan tänkte: Gud skulle aldrig inge oss önskningar som inte kan förverkligas, och då kan jag trots min ringhet eftersträva helighet. Att göra mig större är omöjligt, jag måste finna mig i att vara sådan jag är med alla mina brister. Men jag skall söka ut ett sätt att komma till himlen på en liten rak, kort väg, en alldeles ny liten väg. 

Vi lever i ett uppfinningarnas tidevarv. Nu behöver man inte längre gå uppför trappor, hos de rika har de ersatts med en hiss. Jag skulle också vilja finna en hiss, som bar mig upp till Jesus, ty jag är för liten för att gå uppför fullkomlighetens branta trappa. Därför sökte jag i de heliga skrifterna efter anvisningar om den önskade hissen och fann dessa ord av den eviga Visheten: ‘Den som är HELT LITEN må komma hit.’ Då kom jag, ty jag anade att jag funnit vad jag sökte, men jag ville också veta, min Gud, vad du skulle göra för de helt små som följde din kallelse, och fortsatte mitt sökande och se här vad jag fann: ‘Såsom en moder tröstar sitt barn så skall jag trösta eder; jag skall bära eder på armen och gunga eder på mitt knä!’ Å, aldrig har innerligare eller skönare ord fångat min själ: hissen, som skall bära mig upp till himlen, är dina armar, Jesus! Fördenskull behöver jag inte bli större, tvärtom måste jag ständigt förbli liten, ja, bli allt mindre.” 

(Ur Självbiografiska skrifter, Karmeliterna 1994)

Är det inte UNDERBART att det finns en HISS till Jesus?

Vi behöver prata mer om Djävulen, demoner och exorcism

Så som världen ser ut idag behöver vi katoliker prata mer om Djävulen och demoner och hur de påverkar oss. Och vi behöver prata mer om exorcism.

Idag publicerades ett intressant reportage om exorcister i DI Weekend. Kristina Kappelin har besökt den årliga kursen om exorcism vid Regina Apostolorum i Rom och pratat med präster och andra deltagare.

“Kyrkan har för få exorcister. Detta är ett reellt problem! Vårt samhälle resonerar som Djävulen, inte som Gud. Sätt ett barn framför tv:n sex sju timmar om dagen och ni har skapat en perfekt liten djävulsdyrkare”, säger biskop Luigi Negri. Och jag inget annat än att hålla med.

Alla deltagare som intervjuas – förutom möjligen de fnittrande, brittiska, anglikanska prästerna – är överens om ett ökat behov av exorcister. Biskop Helmut Moll i Köln berättar att han varje vecka får höra om minst två personer som är besatta av Djävulen – fler kvinnor än män, fler ungdomar än vuxna.

En anledning är det ökade intresset för New Age – spådomar, healing, yoga och annat.

2015-07-17 10.58.40

Thomas Idergard om att vara jesuit, om abort m.m.

Bra och intressant intervju med Thomas Idergard S.J.

“Har vi rätt att döda det mest oskyddade som den mänskliga tillvaron känner – det ofödda barnet?”

“Jag tycker att det är ganska framåtsträvande att säga, att det mest skyddslösa, det mest svaga som vår tillvaro känner, det måste vi värna.”

Helige Josémaria Escrivá – 40 år sedan att det populäre helgonet dog

Idag är det exakt som den helige Josémaria Escrivá, Opus Deis grundare, plötsligt och oväntat avled i Rom. Då hade han ägnat sitt liv åt att visa hur man lever ett heligt liv, även till vardags.